Jag var tvungen att kraftigt redigera texten, och den blev i mitt tycke bättre.
Original text:
Jag sitter på biblioteket och skriver när jag hör en konversation mellan en äldre man och bibliotekarien. ”Jag är glad att jag är pensionerad nu” säger den äldre herrn. ”På min tid kunde jag sluta på ett jobb på fredagen och börja ett annat på måndagen, idag går det ju inte alls, det verkar väldigt svårt… det här samhället”. ”Ja, det får jag ofta höra… verkar svårt och få plats” säger bibliotekarien.
”Ja, man undrar hur det ska bli…” Svarar herrn.
Ja det kan man sannerligen undra. Som ett barn av sjuttio och åttiotalet trodde jag på empati, sympati och vår inneboende godhet, viljan att ta hand om varandra. Att de lyckligt lottade skulle finna glädje i att hjälpa andra som av olika skäl inte kan dela deras framgång och kanske saknar deras begåvning. För vi föds alla med olika förutsättningar, vi växer sedan upp under olika betingelser och olika villkor. Vi blir vuxna, kanske råkar vi ut för en olycka, blir sjuka, vi kan bli olyckliga, hamna i skilsmässa eller separera. Och tänka sig; vi kan förlora jobbet! Jag kanske skönmålar, men visst känns det ändå som om det var lättare förr?
Det fanns en grundtrygghet, bostäder och det fanns arbeten, det fanns plats att ta ut svängarna lite, plats att leva. Nu finns det arbete, underhållning och lån. Det fanns helt enkelt en frihet jag saknar idag. Tyvärr hann jag aldrig njuta det ”verkliga” samhällets frukter, jag var för ung. I flumskolan blev jag ändå rätt så väl lärd, jag kunde i alla fall tidigt räkna, läsa och skriva. Vad vi ska kalla skolan av idag vet jag verkligen inte.
De flesta politikerna på tv pratar känslokallt om överskottsmål, finansierade satsningar, vi får se, vi ska utvärdera…
Jag hör inget om framtidens samhälle där vi alla ska bo. Inga visioner, inte ett ljud om värderingar. Inte ett ljud om själva människan som utgör det samhälle de säger sig vilja ta hand om. Jag hör inte minsta reflektion kring tillväxtens gränser och planetens sinande naturresurser och det faktum att de utgör de allvarligaste utmaningarna vi någonsin ställts inför. Det gör mig orolig. Särskilt de större partierna, och särskilt högerpartierna verkar helt oförmögna att tänka sig en framtid som inte ser ut precis som dagens.
Jag är också oerhört trött på alla som pratar om nödvändigheten av denna så kallade ekonomiska tillväxt.
Hör här: En tillväxt på tre procent per år betyder att vi inom 25 år ska konsumera dubbelt så mycket som idag, skita ned dubbelt så mycket som i dag och arbeta dubbelt (dubbla vår produktivitet) så mycket som idag. Den som inte inser idiotin i detta bör läsa på, och absolut inte syssla med politik och utöva ett direkt skadligt inflytande över vår framtid. Jag undrar vilka som gagnas av fokuseringen på tillväxt. Kan det måne vara de som inte behöver arbeta för sin existens? De som låter andra göra jobbet? De som inte vill att vi ska ödsla resurser på sjuka och svaga för att det inte är lönsamt? De riktigt rika? De som förvånat säger; varför ska jag betala?
Jag är villig att hjälpa andra.
Jag bryr mig om våra barn, deras utbildning, deras start i livet
Jag bryr mig om våra gamla och sjuka och även de som råkar vara arbetslösa
Är det så fel?
Är det inte märkligt hur föregående åsikter tolkas som svagheter? Hur karatärsdrag som girighet, opportunism och egoism har kommit att bli eftersträvansvärda och beundrade.
Det är ingen slump. Det är en naturlig utveckling i ett samhälle som har vinstmaximering som högsta mål. Det är en självklarhet i ett samhälle som avskyr människan på grund av hennes brister. Ett samhälle där hennes bristande vilja att ta avstånd från sin egen mänsklighet, ses som en svaghet. Detta är ett samhälle där vi slutar att vara människor och har börjat hata varandra för att vi luras att tro att vi står i vägen för varandra.
Ja, jag undrar hur det ska bli… Undrar inte ni?
Peter Lassander, VP
Jenny Wrangborg, kallskänka och prisbelönt poet, inledde mötet med en fin poesiuppläsning.
