Kommunal sushi!
Jag har bott i Bredäng i tolv år. Jag har två barn på dagis och skola här och trivs jättebra. Men titt som tätt får jag frågan om varför jag som svensk medelklass har valt att bo i Bredäng, en miljonprogramsförort med halvdant rykte. Jag har såklart inte kunnat undgå att märka att mina barns kompisar med helsvensk bakgrund blir färre och färre för varje år. Har man inte flyttat förr så flyttar man när barnen ska börja skolan. Eller sätter sina barn i en skola närmare stan. Det som sociologerna kallar ”the white flight”, den vita flykten, är högst påtaglig i Bredäng. Exakt vad vi är rädda för är svårt att sätta fingret på, men antagligen fruktar vi att våra barn ska börja prata på bruten svenska och få en framtid som kebabförsäljare. Det gäller för övrigt inte bara svenskar utan även ekonomiskt starka familjer med invandrarbakgrund. Och vi som blir kvar blir lämnade med en känsla av att vara nån sorts förlorare i det sociala schackspelet.
Så hur ska vi få människor att välja Bredäng? En rad förslag till hur vi kan höja miljonprogramförorternas status har presenterats dom senaste åren. Senast häromveckan föreslog integrationsminister Nyamko Sabuni att vi skulle riva dom fula miljonprogramshusen för att göra förorten mer attraktiv. Hon har också pratat om "blandat boende", alltså att bygga bostadsrätter med sjöutsikt för att locka dit den välbärgade medelklassen. Jag tror inte på någon av dessa lösningar för att få oss som redan bor i förorten att trivas och vilja bo kvar.
Men jag tycker också att vänstern ibland har varit onödigt fixerad vid bostadsstandard och tillgång till välfärd i förorterna. Självklart ska vi inte ha kackerlackor i köken och självklart ska vårdcentralen ha gott om personal. Men det är faktiskt inte det som avgör var folk vill bo. Folk bor gladeligen med kackerlackor på Södermalm och sitter gärna i väntrummet på vårdcentralen nån timme extra bara dom får bo i Vasastan. Det är sällan man läser en bostadsrättsannons som lockar med "gott om personal på fritidsgården". Däremot läser man ofta "gott om mysiga kaféer och biografer". Och marknaden ljuger ju inte, som bekant. Det är alltså på dom grunderna som vi stockholmare väljer bostadsort.
Om vi ska få stockholmarna att välja förorten och få oss som bor i förorten att vilja bo kvar så måste vi nog möta marknadens krav, för att prata näringslivssvenska. Bredängsborna är fattiga, därför finns ingen sushirestaurang i Bredäng. Därför finns ingen skoaffär, antikaffär eller optiker. Allt detta finns i mer välbärgade Västertorp, bara nån kilometer inåt stan. Mitt förslag är att vänsterpartiet går i bräschen för en utvidgning av den offentliga sektorn. Var står det skrivet i sten att vår gemensamma välfärd får tillhandahålla pingisbord till våra ungdomar med inte kaffe latte till våra småbarnsföräldrar? Varför är det okej för kommunen att undervisa i piano men inte öppna en bio?
Där marknaden misslyckats måste helt enkelt det gemensamma träda in. Kommunal sushi, smaka på det.
Uje Brandelius
Bredängsbo, pressekreterare för Vänsterpartiet och sångare i Doktor Kosmos