Politisk matematik
Efterfrågan på bilar, teveapparater och mobiltelefoner har gått ner i den globala finanskrisens spår. Behovet av skolundervisning, starroperationer och blöjbyten är däremot opåverkat av efterfrågetapp på marknaden. Regeringen tycker inte den har råd att se till att de behoven kan täckas – vi har ju kris för Guds skull! Beskedet från Mats Odell är därför att kommunerna måste prioritera.
Men sanningen är att regeringen har gjort en annan prioritering för hur pengarna ska användas.
Nya och allt dystrare prognoser publiceras så gott som veckovis om de drastiska nedskärningar som snart kommer att tvingas fram i den gemensamma välfärden. Den senaste prognosen kom idag från Konjunkturinstitutet.
Deras uppskattning är att kommuner och landsting behöver åtminstone 14 miljarder kronor i extra statbidrag nästa år för att kunna behålla dagens sysselsättningsnivå i förskola, skola, äldreomsorg, sjukvård osv.
Alternativet är att åtminstone 30 000 anställda får gå. 30 000 personer vars arbetsinsatser behövs, varje dag, överallt i landet. Och som istället riskerar att bli arbetslösa, eftersom regeringen inte tycker sig ha råd med dem.
Det var något vagt bekant över Konjunkturinstitutets siffror. 14 miljarder kronor. Det låter ju nästan som…Just det: Årets upplaga av jobbskatteavdraget!
Jobbskatteavdraget steg 3 som infördes den 1 januari är faktiskt budgeterat till 15 miljarder kronor i år.
Och som de missunnsamma tråkmånsar vi är, lät Vänsterpartiet Riskdagens Utredningstjänst räkna på hur det där jobbskatteavdraget nu fördelar sig mellan folk i olika inkomstgrupper. Bara för att kontrollera om det verkligen är låg- och medelinkomsttagare som tjänat mest på det.
Är det så, vilket regeringen ju gärna hävdar, så finns det ju något slags efterfrågestimulans i reformen som åtminstone inte är helt stollig i en lågkonjunktur.
Men så är det inte.
I själva verket tillfaller år 2009 drygt 52 procent av jobbskatteavdraget den mest högavlönade tredjedelen. De behöver inte öka sin konsumtion. De kommer rimligen inte att göra det heller i någon högre grad. Personer på de här inkomstnivåerna sparar om de får mer pengar. Och det blir det varken jobb eller skattintäkter av.
Den mest lågavlönade tredjedelen å sin sida, får hålla tillgodo med 8 procent av skattesänkningens totala värde.
De 15 miljarderna skulle kunna ha använts bättre. En miljard hade väl kunnat få stanna hos de mest lågavlönade. Medan de 14 miljarder som behövs för att behålla personalen i vården, barnomsorgenoch skolan hade kunnat gå till just det.
Det skulle, till skillnad från att lägga dem på att ytterligare öka redan högavlönades utrymme för besparingar, ha hållit arbetslösheten nere och sysselsättningen uppe – vilket ju borde vara högprioriterat givet det allmänna läget på arbetsmarknaden.
Det hade i sin tur hållit 30 000 kommun- och landstingsanställdas konsumtion uppe och hållit ekonomin igång. Istället riskerar de att kastas ut i låginkomstträsket på riktigt med usel a-kassa. Eller rentav bara byta konto i kommunen från lönekontoret till socialkontoret.
Och behoven av de arbetsuppgifter de anställda i kommunerna gör försvinner ju inte som sagt. Så det blir väl de uppsagda undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemvårdarna som istället får kliva i och ta hand om sina gamla arbetsuppgifter oavlönat när den kommunala servicen inte längre har råd och tid.
Varför gör då regeringen den här bisarra prioriteringen? Har de missbedömt läget? Har de misslyckats?
Knappast. Det här ÄR den borgerliga politiken.
https://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2009/03/politisk_matematik.php#more